Bästa tidpunkten att plantera ett träd på var för 20 år sedan, näst bästa är i dag.
kan man nog kalla det när man ser upp till någon så mycket att man alltid vill göra likadant. Inte alltid helt logiskt då det kan handla om att efterlikna helt (i min värld) absurda saker... grupptryck, likaså. Visst det finns starka förklaringar från vårt ursprung där grupptillhörighet i princip var ett måste av överlevnadsskäl och trots all den tid som gått, lever det kvar. -Vill man få "välartade" barn skall man vara noga med vilka de umgås med, för kamrater är så mycket starkare än föräldrarna... detta säger en mogul inom barnpsykriatrin (som jag har glömt namnet på), och jag tror inte det gäller alla ;)
Själv hade jag en megastor idol, pappa =) Jag visste säkerligen inte varför, för idol var han redan så tidigt som jag kan minnas och förmodligen före det ;) Jag gjorde allt som min pappa gjorde. Åkte vi skidor hängde jag med pappa och syrran med mamma... när han stack ut och sprang, hängde jag på :) Minns alltför väl när jag tyst som en mus tassade efter i löparspåren och när pappa såg att jag fortfarande hängde med, spurtade han ifrån sista biten... När jag flera år senare påminde om det tillfället mindes han det också, berättade att han blev så förvånad att jag hängde med, så han var tvungen att pressa sig lite mer för att inte känna sig
som en sillmjölke, omsprungen av ett barn ;)
Under ett antal år skapade jag mitt eget liv och var ganska dålig på att hålla kontakten men när vi väl återtog den så var det som om vi hade gått på en parallellväg, samma värderingar och humor rakt igenom.
Det som är intressant är att när jag ser på vad jag gör idag, eller kanske mer, hur jag fungerar idag så kanske vi är än mer lika än vad jag hade kunnat föreställa mig. Idoldyrkan sätter nog sin prägel djupt i vårt undermedvetna, och på något sätt anammar och tar vi in det som vi en gång har värderat som högst. För jag ville vara som pappa när jag var liten och det sitter i än ;)
